Hmm.. ungkarlar (En liten text om disk)

Tvärstannar på tröskeln och lutar mig fram långsamt så att jag kan se runt hörnet på skåpet. Där skymtar ett berg, inte är det ett litet direkt. Och större blir det ju mer jag lutar mig fram. Men försiktigt så att jag slipper se allt på en gång. Ooh fy!

Jag kommer på mig själv med att stå på tårna kikandes in i köket. Jag känner mig som någon "tant Alma" från 40 talet. Om det hade funnits en enda rendiskad tallrik så skulle jag ha fått se en spegelbild med näsborrarna uppspärrade och mungiporna strikt nerdragna. Och alldeles säkert skulle jag ha utbrustit: HÄR SER JU UT SOM ETT UNGKARLS HEM!!

Ungkarlar...
Pojkar eller män, ett mellanting. Vackra kroppar med solbrända bröstkorgar och vältränade överarmar. Ett ungkarlshem... Jo tack jag skulle nog kunna tänka mig några... ung..karlar. gärna om de har skjortan uppknäppt.

Men nej.
Ikväll har jag bara en enda kavaljer. Han väntar alltid på mig och det känns tryggt. Fast lite spänning vore ju inte fel, något nytt, ungt och fräscht..
Jaa jaa, jag kommer Herr Diskborste, jag kommer.

Varför folk skrattar åt mig (humorfundering)

När någon gör sig illa så skrattar alltid någon annan.
Jag vill inte att folk ska skratta åt mig
Speciellt inte om jag gjort mig illa,
och jag vill inte heller göra illa mig.

Så för att slippa göra alla misstag och göra illa mig har jag en strategi.
Ser jag en gubbe som halkar på ett bananskal så gör jag likadant. Fast utan bananskal. Jag låtsas och försöker landa så bekvämt som möjligt.
Om någon i min närhet råkar trampa på ett häftstift som någon annan tappat, så hoppar även jag på en fot och ojjar mig.

På detta sätt hoppas jag lura ödet.
Hittills har det fungerat.
Jag har aldrig hittills råkat ut för varken riktiga bananskal eller häftstift som någon tappat på golvet.
Och inte heller någon av de många andra olyckor som jag sett och härmat.
Tappat byxorna framför en söt pojke, snubblat på skosnörena eller satt mig bredvid stolen utan att jag varit beredd på det innan.

Jag går genom livet ständigt undvikandes att göra mig illa.
Ändå skrattar folk åt mig.
Hela tiden.

Jag håller fast vid att folk skrattar åt de som råkat ut för olyckor.
Kanske tror dom att jag klämt näsan i en dörr

Det har jag inte, den har alltid varit stor och röd.
Men det måste ju vara därför de skrattar...


/Clownen Des des


--------------------------------------------------------------------------------

Skribentens egna kommentar:
DesDes är en liten clown som bor i min axel. Hon har ett eget uikt ansikte och är väldigt söt till sättet. Hon har lite svårt med stavningen så jag har hjälpt henne lite.