Våren HAR vaknat!

Två flickor i 8 års åldern är ute med sin svarta kanin på gräset. Den syns nästan inte för gräsmattan är fortfarande mer brun än grön efter vinterns tunga snö. Ett tunt täcke av fint, fint sanddamm ligger i luften. Det yr upp från under gruset när människorna går fram på gångvägen. Många har bytt vinterskruden till en något svalare, kanske kommer deras optimism ge dem en vårförkylning. Men solen, solen skiner starkare än på länge. Ingen snö som bländar tillbaka men ändå lyser hela världen.
Där framför mig står en liten tant, hon når mig knappt över midjan, böjd som hon är. Står kanske är fel ord då hon sakta tar ett steg framåt ibland, men det är det ingen som ser. Den rynkiga vänsterhanden träcker en tidskrift fram emot alla de förbipasserande. Hon hinner knappt öppna sin hopskrumpna mun innan personen hon nyss sökte ögonkontakt med har gått förbi henne. VAKNA. Tryckt med stora bokstäver, men jag behöver inte vakna. Jag känner mig så levande. Precis som de första snödropparna tränger min och världens energi fram mellan de torkade efterlämningarna från hösten, ur den kalla gyttjan från vintern. Så även jag passerar henne med en nick. Och solen lyser starkare än på länge.

Våren är här och jag lever!

VARFÖR????

Varför vill människor sluta leva?
Strunta i allt, bli befriade och dö?
Jo jag borde ju ha en aning. Jag tänker både på egen erfarenhet av mig själv och en god vän.
Anledningen till att jag skriver nu är att jag nyss pratade på msn med en relativt ny bekant. Han var orolig och det visade sig att en vän till honom tagit piller och själv ringt ambulansen sen. Mobilen var nu avstängd.
För ganska precis ett år sedan sov jag över hos en polare. Men det blev inte så mycket sova, istället satt vi vakna och oroliga då vi försökte få tag i en tjej som skurit sig själv. Jag hade aldrig träffat den här tjejen men jag minns känslorna och hur min polare blev och mådde när vi ringde runt bland sjukhusen mitt i natten utan framgång.

Varje gång jag hör om någon som håller på att gå ner sig i "träsket" vill jag hjälpa till, om jag kan.

De flesta som har självmordstankar eller försöker ta sitt liv - överlever. På sätt och vis får man en andra chans. Man har nått botten och då är det dags att vända!


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag kände att jag behövde få ur mig något.

Kämpa!