Gamla spöken.
Dom flesta uppför sig fint;
de sitter på sina gravstenar och ler när jag går förbi.
Ibland dinglar de med benen och jag stannar till,
byter ett par ord innan jag går vidare.
Visst kan jag bli skrämd ibland
om jag inte är beredd när de hoppar fram,
eller om jag snubblar på en nersjunken sten
och en benig hand smyger sig upp
för att dra mig ner i myllan.
De som hånler och griper efter mig
deras gravstenar trampar ner i jorden,
tills jag snubblar på dem igen.
Men de som ler och sprattlar med tårna
tycker jag bara är kul att stöta på.
Ett som jag håller väldigt kärt
springer just nu kring mina fötter,
jag ler och rodnar, översvämmad av känslor
av den uppmärksamhet jag blir visad.
Samtidigt som jag blir väldigt irriterad,
jag snubblar nästan vart jag än kliver.
Trots risken att jag slår mig fördärvad
hyser jag så underbara känslor
för det lilla söta spöke
som dansar runt mina fötter.