Varför folk skrattar åt mig (humorfundering)

När någon gör sig illa så skrattar alltid någon annan.
Jag vill inte att folk ska skratta åt mig
Speciellt inte om jag gjort mig illa,
och jag vill inte heller göra illa mig.

Så för att slippa göra alla misstag och göra illa mig har jag en strategi.
Ser jag en gubbe som halkar på ett bananskal så gör jag likadant. Fast utan bananskal. Jag låtsas och försöker landa så bekvämt som möjligt.
Om någon i min närhet råkar trampa på ett häftstift som någon annan tappat, så hoppar även jag på en fot och ojjar mig.

På detta sätt hoppas jag lura ödet.
Hittills har det fungerat.
Jag har aldrig hittills råkat ut för varken riktiga bananskal eller häftstift som någon tappat på golvet.
Och inte heller någon av de många andra olyckor som jag sett och härmat.
Tappat byxorna framför en söt pojke, snubblat på skosnörena eller satt mig bredvid stolen utan att jag varit beredd på det innan.

Jag går genom livet ständigt undvikandes att göra mig illa.
Ändå skrattar folk åt mig.
Hela tiden.

Jag håller fast vid att folk skrattar åt de som råkat ut för olyckor.
Kanske tror dom att jag klämt näsan i en dörr

Det har jag inte, den har alltid varit stor och röd.
Men det måste ju vara därför de skrattar...


/Clownen Des des


--------------------------------------------------------------------------------

Skribentens egna kommentar:
DesDes är en liten clown som bor i min axel. Hon har ett eget uikt ansikte och är väldigt söt till sättet. Hon har lite svårt med stavningen så jag har hjälpt henne lite.