Snärjd i gamla bojor (dikt till D)

Snärjd i gamla bojor
mår man alltid bäst.
Fast ändå värst.

Det är så komplicerat och svårt.
Jobbigt att vara fastlåst.

Slåss och kämpar.
Kedjornas rost river sår.

Men när du är loss fryser du,
kölden knottrar sig
där bojorna förr skyddade.

Du rör vid dina sår
och vänder tankarna
mot de blodiga kedjorna.

Jag måste tillbaka,
tvätta bort det onda,
plåstra såren.

Men du tänker fel.
Det är vanan och tryggheten
som värmde, inte bojorna.


Att passa spikarna i såren
kanske fyller hålen,
men det kommer inte läka bra.

Det är svårt att gå
utan stålklädda anklar.
Ännu smärtsammare att inte veta
vad man ska stödja sig på nu.

Jag säger inte att
det är omöjligt,
det kan gå igen.

Men låt såren läka,
gå tills kylan efter vanans bojor inte känns.

Om du sen vill
så ska jag inte lägga mig i.

Till D