måndag, juni 16, 2008

Ros.

Den bröts av ett verklighetens knak
över de djupröda bladen rullade daggen ut.
mjuka droppar av lika delar eviga minnen
och djup sorg.

Nedstucken vid en tom sten i död jord
stiger drömmande viskningar
och passionerade hjärtslag.
I ett sista försök att
tillsammans känna vad som fanns.

Innan de vackra bladen faller
ett efter det andra
och dör på den okändes grav.

den 16 juni 2008

Etiketter: ,

1 Comments:

At 20 juni, 2008 08:15, Anonymous Anonym said...

Fan du, du är en riktig poet du!
Denna verkar handla om sorg och saknad om jag inte är helt ute och cyklar.

 

Skicka en kommentar

<< Home