Ros.
Den bröts av ett verklighetens knak
över de djupröda bladen rullade daggen ut.
mjuka droppar av lika delar eviga minnen
och djup sorg.
Nedstucken vid en tom sten i död jord
stiger drömmande viskningar
och passionerade hjärtslag.
I ett sista försök att
tillsammans känna vad som fanns.
Innan de vackra bladen faller
ett efter det andra
och dör på den okändes grav.
den 16 juni 2008
Etiketter: dikt, serien 'Gravallvarlig kärlek'
1 Comments:
Fan du, du är en riktig poet du!
Denna verkar handla om sorg och saknad om jag inte är helt ute och cyklar.
Skicka en kommentar
<< Home